I begynnelse byter man ingenting utan är självförsörjande. Så småningom byter man vara mot vara. Helst bytte man till sig det man ville ha direkt, var inte det möjligt fick man gå en omväg genom att först byta till sig något annat som i sin tur så småningom kunde växlas in mot det man ville få tag på. Detta skapade ett onödigt extraarbete och mellanhänder som helt berodde på mediet för transaktionsformen. Det gjorde det också svårare att få tag på det man ville ha i och med att man blir mer beroende av vad som råkar finnas lokalt, ens kontaktnät och tillgänglig och begränsad information. Centrala kommersiella noder uppstår så småningom vid namn torg som ett resultat av bl.a. dessa utmaningar.

Och människan insåg, och människan skapade: Objekt med ett mer universellt värde föds. Har man objektet kan man byta det mot vilken vara som helst. Som doktor kosmos sjunger – ”du får en tjuga om du äter den ruttna bananen”. Pengarna i vår mening är födda, och har levt kvar länge och väl. Ett resultat av dem blir också att rikedom lättare kan samlas i hög hos enskilda individer medan andra svälter och merparten knegar vidare. Någonstans tog människans logiska slutledning slut beträffande avskaffandet av mellanhänderna, ty de värsta finns fortfarande kvar och sägs vara nödvändiga.

Skälet till att denna ordning fortfarande finns är inte att den nödvändigtvis är den bästa lösningen på de problem som den skapades för att råda bot på. Den fortsätter finnas för att det fattats en allmän kännedom och praktiska möjlighet där man tillåts byta ut det mot något annat. Främst är det dock en fråga om att makthavarna (den klass som är mest bemedlad och inte politikerna) har ett starkt protektionistiskt egenintresse av att bevara konceptet ”pengar” som ett centralt fenomen i samhällsmaskinen som så gott som alla aspekter av människans liv kommer kretsa kring.

Flykten till plasten

Kreditkortets introduktion ägde rum så sent som under 1950-talet. På sextio år blev det en standard i de flesta vardagliga transaktioner, åtminstone för invånarna i väst som råkar leva i länder med den väl utbyggda kommunikationsinfrastruktur som utgör den tekniska förutsättningen för kortet. Om man utgår ifrån antagandet att de flesta u-länder strävar efter och kommer uppnå en likartad utveckling som västvärlden kunnat åtnjuta kommer detsamma att aktualiseras även där så småningom.

Den globala ekonomin kommer, i stora drag och på alla huvudsaklig marknader som är centrala i världsekonomin, att utgöras av enbart ett digitalt monetärt system. Det kommer inte finnas kontanter och pengar i den mening vi är vana vid att uppfatta dem nu, som konkreta objekt som kan tas på och byta händer. Fysiska transaktioner där föremålen vi kallar pengar som måste flyttas i rum mellan sina nya och forna ägare kommer vara överflödiga i framtiden.

Tekniken som möjliggör detta är redan här. Den har enbart förfinats och utvecklats ytterligare både vad beträffar hastighet, kostnader och framförallt säkerhet. Att kronan är kvar i pappers- och metallform beror enbart på att en problemfri samhällsomställning tar tid. Omställningen innebär inte enbart ett skifte i teknik. Den innebär även ett socialt skifte. All friktion skalas därför sakta bort för att det största hotet mot denna sortens utveckling – människan själv – inte ska sätta käppar i den monetära digitaliseringen hjul.

Helt nykonstruerade eller uppgraderade maskiner, kassasystem o.s.v ges först en chans att hitta in till de mindre aktörerna på marknaden så som familjeföretagen, kioskerna och lokalaffärerna. Även om skiftet från konkret till digitalt inte verkar ske över en natt finns det tydliga tecken på att det håller på att genomföras. Det är exempelvis flera försäljare som tar kort än någonsin tidigare. En effekt av att kortet blir mer gagnbart hos dessa försäljare är att än fler konsumenter kommer nyttja det.

Låt oss dock inte glömma den prekära detaljen att en majoritet av alla pengar som existerar i själva verket inte finns i fysisk form utan främst som påhittade ettor och nollor i datorsystemen på börserna, i bankerna, och som värdepapper. Världsmarknaden och hela länders ekonomier bygger för längesedan på ett system av icke-fysiska pengar. Den övergång som kommer diskuteras framöver är därför blott en av de sista pusselbitarna och en av få som kommer märkas av i folks vardag.

Bankomaterna

Ett konkret exempel på denna omställning och en medveten strategi från bl.a. det svenska bankväsendet är att glesa mellan uttagsautomaterna för kontanter. Bankerna är väl medvetna om att väntetiden vid maskinerna blir längre successivt under en flerårsperiod plocka bort maskinerna och göra avstånden längre mellan dem sparar man in på driftkostnaderna. Samtidigt fungerar detta som folklig dressyr där man förlitar sig på medborgarens bekvämlighet och ovilja att vandra omkring för att skaffa sig pengar. Skulle någon hanka sig fram till maskinen är dubbelbestraffningen ett faktum: När den väl är framme ska den tampas med köerna till den. Bankerna är väl medvetna om att väntetiden vid maskinerna blir längre i takt med att bankomaterna avvecklas, vilket passar deras bakomliggande syften alldeles utmärkt. Så småningom avmattas köerna till de fåtal maskiner som finns kvar. De avmattas för att folk tröttnat på köerna och vandrandet och börjat dra sitt kort. Bankerna applåderar och proceduren upprepas tills det slutligen ej finns några bankomater kvar.

I: Det är en dygd att lära

Ett annat exempel på omställningen finner man 1997 då CASH-kortet lanserades i Sverige med sitt ironiska namn.Internet var på den tiden fortfarande i en tidig fas med icke-adekvat teknik/säkerhet, långsamma överföringshastigheter och ett förhållandevis väldigt litet kommersiellt utbud varvat med en allmänhet som antingen var skeptisk till nätkonsumtion, fattades internet i hemmet eller som inte riktigt begrep vad internet var för något eller vad man skulle kunna tänkas använda det till annat än pornografi. I just det sammanhanget hade CASH-kortet förutsättningen, om än en temporär, att spela en roll på marknaden.

I samband med den förhållandevis klena marknadsföringen förklarades det varför vi skulle använda kortet. Vi blev givetvis intalade att kortet kom, som alla andra fenomen från kapitalet, som en skänk från ovan. För att förstå det måste vi erinra oss att möjligheten att själv skriva in sin kortkod i samband med ett kortköp vid den tidpunkten fortfarande var begränsad runt om i landet. Det var standard att visa legitimation för att kunna genomföra ett kortköp. CASH-kortet föreslogs vara lösningen på bl.a. det problemet. Användningen av det krävde inget mer än att man stoppade in det i maskinen. Varken id eller kod krävdes av konsumenten.

I praktiken fungerade kortet ungefär som motsvarande i kollektivtrafiken. Man laddade det med en viss summa pengar, som man sedan kunde ödsla. Tog pengarna slut på kortet fanns det ingen kredit som kunde utnyttjas av varken den rättmätiga ägaren eller obehöriga. Kortet hade också ett medvetet lågt tak på hur stort belopp man kunde fylla på det med som låg på dåtidens 1 500 kr. Det skulle i sin tur lösa säkerhetsproblem relaterade till kortbedrägerier och göra kortet än lämpligare för yngre generationer.

CASH-kortets främsta signum var det fiasko det kom att utgöra. Inom loppet av blott sju år var de fyra storbankernas halvhjärtade satsning ett konstaterat misslyckande. Det främsta skälet förutom att man inte klarade av att sälja in ideen hos konsumenterna var den dåliga utbredningen av systemet, som i sin tur berodde på extrakostnaderna som kommersen åkte på. De få utanför bankväsendet som reflekterat över CASH-kortet omtalar idag dessvärre inte det som ett försök att avvänja folket från kontant hantering. Uppfattningen att kortet skulle kunna vara ett utmärkt mellansteg till de riktiga betal- och kreditkorten för de yngre konsumenterna kan rimligtvis antas vara en av de bakomliggande tankarna med det. Ungdomarna som fortfarande inte har rätt att inneha kreditkorten kunde nås av CASH-kortet. Kortet var blott ännu ett sätt att så tidigt som möjligt lära de nya generationerna att betala digitalt istället för kontant.

II: Maskinernas fall

Under 1980-talet gjorde uttagsautomaterna sin entre i samhället. En automat kostar numera banken ca 200 000 – 500 000 kr i inköp och har en uppskattad livslängt på 15 – 20 år. I Sverige görs det i snitt ca 9000 – 10 000 transaktioner per månad och automat. De har servat samhället i 30 år och går nu mot sina sista dagar. Framtidens uttagsautomater kommer fungera som en sparsamt utplacerad självbetjäningsstationer för allehanda banktjänster.

År 2000 gick det väldigt bra för bankerna som utgjorde den mest lukrativa branschen. De överträffade till och med läkemedelsindustrin. Trots det gjorde Föreningssparbankens och några andra aktörer ett försök att införa en avgift på kontantuttag från bankomaterna. Tanken var att deras kunder skulle belönas för att de var kunder hos dem genom att få betala för att de plockade ut sina egna kontanter från bankens maskiner. Försöker misslyckades: Det blev en stor nyhet i den inhemska median. Konkurrerande banker passade på att glänsa i sin välvilja och påstådda givmildhet genom uttalanden om att de själva aldrig skulle plocka ut liknande avgifter. Föreningssparbankens kunder rasade redan innan projektet hann omsättas till praktik. Banken inser då hur provocerande avgiften är för folket och gör en pudel. Bankväsendet fick därmed en klar indikation på att marknaden inte var redo att gå så långt än. Skulle man blåsa folket krävdes det mer sedvanligt bankarbete bakom kulisserna och mer softistikerade planer än så. Planer som skulle komma senare.

Likväl upphörde inte försöken direkt. Det skulle dröja en bit in på 2003 och föregås av kritik från bl.a. Konsumentverket innan man begrep att det fortfarande fanns ett starkt utbrett folkligt stöd för kontanternas tillgänglighet. Medborgarna gillade sina bankomater och tanken på att inte kunna plocka ut sina surt förvärvade pengar på riktiga och kostnadsfritt tedde sig obskyr för medelsvensson.

2004 gör staten sitt drag genom att sluta att befatta sig med frågorna som rör kontantdepåerna i landet. Riksbanken släpper uppgiften i hopp om att marknaden ska klara av uppgiften själv och därmed tvingas dra ner på transporterna av kontanter. 2005 bildas ”BDB Bankernas Depå AB ” som de fem storbankerna samäger. BDB hade då cirka tre miljarder att leka med och sex personer anställda. Deras syfte är enligt egen utsago att ”förbättra servicen” för kunderna genom att modernisera & effektivisera bankomaterna för att skapa ett välmående kontantflöde i landet med kortare transportsträckor för att i sin tur öka säkerheten och, tro det eller ej, rädda miljön. 2010 förenar sig storbankerna i automatfrågan under BDB:s regi. BDB kontrollerar nu 90% (ca 2700 av 3000) av automaterna som finns i landet. Som mål har de att direkt försöka ta bort 20% av automaterna i samband med omstruktureringen.

III: I eder hand skall det tindra!

Under tiden (2006 – 2008) fattar storbankerna beslutet att man ska fasa ut uttagskorten, som var det ursprungliga bankkortet vars enda funktion var att plocka ut pengar från en bankomat. Man kunde varken ta kredit eller betala i affärer med det och som sådant var det egentligen icke önskvärt längre från bankernas perspektiv. De vill fortfarande minska konsumenternas kontanthantering. Att upphöra ge ut kort som bara kan användas för just kontantuttag och att istället ersätta dem med kort som folket kan betala med direkt i affären är därför en given strategi. Man slutar att ge ut fler bankomatkort och tvingar människorna att istället skaffa de nya multikorten, som de förvisso fortfarande kan ta ut pengar med men som för övrigt är helt vanliga kredit/betalkort.

Via den manövern hoppades man att fler skulle anamma den digitala betalningen, speciellt när även alla motstridiga medborgare som aldrig ville befatta sig med företag som t.ex. VISA/Mastercard redan fick ha de nya korten liggande i plånboken. I och med kortens tjänster kunde man också börja plocka ut en års- eller månadsavgift av folket för att de ”väljer” att ha sådana kort. Bankerna lyckades att inte bara sparat in på en minskad kontanthantering utan även göra ytterligare en bonusvinst på att tvinga folk att byta kort till att börja med. Bank- och näringslivet får således igenom sina önskemål och tjänar på dem i dubbel bemärkelse då de över huvud taget inte är beroende av den typen av avgifter.

Översatt till framtidsscenariot där kontanterna är digitala innebär det att man betalar för att kunna få en chans att betala. Med andra ord betalar man för att man ska få rätten att använda pengar. Tanken är en rak parallell till och lika befängd som den om att vi skulle behöva betala en års/månadsavgift för vår rätt att använda våra mynt och sedlar. I det nuvarande görs det genom skatterna och som en statlig angelägenhet ger processen åtminstone ett sken av vara under demokratins kontroll. I framtiden däremot verkar det bli en privat angelägenhet som banker och kreditbolag har full kontroll över.

IV: Många bäckar små

Att låta folket bära kostnaden för kontanthanteringen är inget nytt koncept. Det görs på många sätt och kan rent av vara vinstdrivande. Ett exempel är när man ska plocka ut sina pengar som man fått via postgiro. Liknande system kan man även finna i den digitala världen, exempelvis PayPal & Flattr.

För att påskynda den digitalisering som BDB kallar för ”effektivisering” strävar de öppet efter att tvinga handeln till att själv betala för inte bara kontantuttagen utan även kontantinsättningarna. Det kommer i sin tur leda till att handeln kommer föredra att konsumenterna betalar med kort istället för kontant. Återigen har man installerat en mekanism som kommer accelerera övergången till det digitala.

V: Codex Bancum

Den vanlig medborgaren är i realiteten så gott som chanslös och kan inte vara en del av samhället om den inte omvandlar sig själv till kund hos ett särskilt privat och vinstdrivande företag – banken. Den nuvarande samhällsordningen förutsätter att man som medborgare har ett konto. Det är inte ett lagstiftat krav men i praktiken är det ett icke-kompromissbart krav. Det innebär att bankerna har en garanterad tillströmning av kunder. De behöver inte skapa eller stimulera ett behov för att generera nya konsumenter av deras tjänster. Medborgarna måste söka sig till dem om de vill vara del av det nuvarande samhället. Bankerna gör dock upp om sinsemellan om den garanterade kundskörden genom den interna konkurrensen. Bankerna är därför en unik och märklig företagsform eftersom vi alla är tvångskunder hos dem.

Kritikerna kommer mena att detta inte är märkvärdigare än att vi tvingas konsumera inne på en mataffär för att överleva eller att vända sig till läkemedelsindustrin på de villkor som den sätter upp. Det påståendet är helt riktigt. Det är å andra sidan inget försvar eller en redogörelse av banksituationen. Kritiken gör snarare gällande att bankerna inte är de enda företagen som har tvångskunder på sina egna vinstdrivande affärsvillkor. Som exempel kan man anföra att mataffärerna medvetet slänger mellan 10 – 20% av all mat de köper in, att jordbruksföretag bränner överskottsproduktion som inte kan säljas för pengar och att läkemedelsföretag kan ta patent på alla möjliga läkemedel och helt enkelt inte ge dem till sjuka människor såvida de inte betalar dyra pengar för att rädda sina liv. Dessa tre fall är olika exempel på samhällets prioriteringar i frågan om huruvida pengar värderas mer än människoliv. I samtliga fall trumfar pengar både lidande & liv. De olika handlingarna är även helt acceptabla enligt juridiken och de till och med uppmuntras av den fria marknaden. Det stämmer därför att bankerna, satt i det sammanhanget, inte är märkligare än så.

Det är heller inget märkvärdigt att vi är tvångskonsumenter hos bankerna när vi tvingas vara detsamma hos en mängd andra sk. primärföretag som exempelvis elbolagen, försäkringsbolagen, hyrsvärden o.s.v. Det är just kapitalismens yttersta struktur vi synar när vi ifrågasätter relationen mellan oss som konsumenter, företagen som säljare, kapitalisten som ägare och vår förståelse av begrepp som frihet & demokrati. Det är den stora pyramiden vi blickar upp i när vi inser att vi står på bottenskikten och att hela alltet slutligen kontrolleras genom hot om våld från statsmakten om man inte accepterar ordningen. Det är konkreta frågor om makt, kontroll och rätten till ett självbestämmande över ens eget liv som blottläggs när man inser vilka relationerna är mellan de olika aktörerna inom den rådande ordningen.

Skillnaden mellan bankerna och de övriga företagen är att bankerna har ett särskilt inflytande över marknaden som de övriga saknar. Bankerna är inte enbart exploatörer, som de övriga. De är långt mer än så. De är linorna som håller den onda gubben upprätt på benen i den fars till dockteatern vi kallar samhälle.

Digital generation

Som i de flesta andra frågor är det folkliga motståndet endast temporärt och kan kväsas. Det är blott vaga fragment kvar av allmänförnuftet, inställningen som sade medelsvensson att det är befängt att betala en lösensumma för att få ut ens pengar. Folket beskrivs som moderniserat, åtminstone i en teknisk mening. De nya generationerna av invånare är redan från första början väldigt distanserade från kontant hantering. De lär sig att konsumera via internet där kontanterna inte finns. Där ett liv med sociala medier och nätkonsumtion leder till digitala betalningar. Till skillnad från sina föregångare har de ingen relation till och därför inte heller en skilsmässa med kontanterna. Dessa generationer ger inte ifrån sig ett motstånd eftersom det för dem inte finns något att kämpa för. De blir inte berövade något utan växer snarare upp i en ordning som de uppfattar som normaliteten. Att betala med kort är numera lätt, behändigt, utspritt och går snabbare än någonsin.

De dyrkar teknologin och saknar i större mån skepticismen mot den. Papper och stål ses av dem som det förgångna som tillhörde deras föräldrars analoga värld. Kontanter associeras med det primitiva. Ett långsamt förlegat djur som självdör och snart ska placeras på naturhistoriska. Plasten däremot är det modernas ikon, skapat för det urbana tempot och livsstilen som kräver invånarna på den ständiga konsumtionen i alla rum som staden har att erbjuda till försäljning.

Ett konkret kulturellt uttryck för plastens befästa roll i medborgarnas liv är det utökade antalet fickor avsedda för kreditkort i plånböckerna. Ett annat, besläktat, är tunna kreditkortsetui som är plånbokens efterföljare. De är formgivna för att enbart kunna rymma standardiserade kreditkort. De förtäljer en konkret historia om pengarnas transformation. De skvallrar om att plånbokens pensionsålder kan skönjas i horisonten. Samtidigt pågår det en utveckling som ger telefonerna, som numera i själva verket mer korrekt kan beskrivas som handdatorer, möjligheten att fungera som kreditkort. Bilderna är i våra telefoner, pengarna på kortet, där de mer detaljerade kvittona snart också kommer hamna. Medlemskort, gymkort, identitetskort o.s.v. blir i större mån plast. Så småningom kommer ett universalkort att ges ut som helt enkelt förenar alla korten till ett enda. Unikortet är det enda man kommer behöva, i väntan på bättre och mer kostnadseffekriva lösningar som enbart behöver vår dna eller annat som utgör säker biometri.

Det onämnbara underbara

Det finns ingen som helst diskussion om de fysiska pengarnas avskaffande. Inga samhällsdebattörer, politiker eller journalister driver frågan eller verkar ha snappat upp detta skifte i det monetära systemet. Tystnaden är både slående och märklig med tanke på att implikationerna är så omdanande. Tystnaden är framför allt svårtolkad och vittnar måhända om en implicit konsensus om att utvecklingen är önskvärd.

Kapitalet lär oss att de digitala pengarna är att föredra för att att de är tryggare. Tryggare för oss som privatpersoner, och av en händelse, även tryggare för kapitalisterna själva. Ingen kommer längre kunna bli rånad. Åtminstone inte av den outbildade och på det sätt vi är bekanta med rånet. Även om man på något sätt skulle förmå en person att överföra sina pengar till ett annat konto går dessa alltid att spåra digitalt och återfinns alltid på en server någonstans.

I princip kommer en hel rad av olika typer av brott att stävjas genom införandet av ett digitalt betalsystem. Effekterna blir också långtgående för skatteintäkter, svartjobb, förfalskning och sociala utgifter för att nämna ett fåtal uppenbara områden.

Förutom säkerhetsargumenten invaggas vi i hur bekvämt skiftet kommer göra våra liv. Vi lär oss att glömma köerna till uttagsautomaterna eller att ständigt behöva ha koll på hur mycket pengar vi har på oss, att det är lättare att dra kortet i affären än att gräva efter sedlar, att småpengar är ett problem som väger, skramlar och slarvas bort.

Så långt allt väl. Är det då inte konservativt att opponera sig emot utvecklingen? Varför behövs det en samhällsdebatt och större medvetenhet om skiftet? Svaret är tredelat:

1. Maktförskjutning

Idag är det fullt möjligt, om än praktiskt omständligt p.g.a den omställning som det ekonomiska systemet redan påtvingat samhället, att ha full kontroll över alla sina egna pengar. Den kontrollen har man när man i teorin skulle kunna plocka ut samtliga tillgångar i kontanter från alla konton, att också i kontant fysisk form samla på sig allt man har efter försäljning av värdepapper, egendom och lösöre.

Detta scenario är om tillräckligt många skulle få för sig att sätta det i praktik bankväsendets största mardröm i och med att det bl.a. livnär sig genom att till underpris låna samt nyttja medborgarnas pengar och att utgöra en onödig mellanhand för transaktionerna mellan kommersen och samma medborgare när de förvandlas till konsumenter. Bankerna i sin nuvarande och vinstdrivande form kan om den ideologiska viljan finns lika gärna ersättas av ett liknande men helt samhällsnyttigt inriktat administrativt transaktionssystem vars främsta intresse inte är att generera en egen vinst på folkets bekostnad.

De slumrande medborgarna har idag denna reella makt som de inte är medvetna om: Makten att inte bara byta bank, utan att helt största den och alla andra banker genom att kringgå den. Folkets förändrade acceptans och förståelse av bankväsendet är det som hotar bankens centrala roll som en av de viktigaste och självklaraste aktörerna på marknaderna. I det nuvarande är bankerna noder i infrastrukturen som kapitalismen gjort sig beroende av. För att både säkra och försöka rättfärdiga sin egen existens måste bankerna se till att bli en oumbärlig komponent av samhället, en bit av pusslet som är så unik att den inte kan ersättas och som alltid finns i helhetens mittpunkt. Den rollen har bankerna dessvärre tillskansat sig väl med staternas välsignelse.

Paradoxen består av att det inte finns en uttalad betvingande juridik som dikterar att människan måste använda sig av en bank. Samtidigt är alla högst medvetna om att man som individ i praktiken kommer bli utstötta ifrån samhället om man skulle få för sig att försöka utesluta banken från sin ekonomi. Det är svårt, kanske rent av omöjligt, att leva ett normalt och behagligt i liv i vår samtid om man vägrar använda sig av kapitalets högborg.

Precis som det inte finns en juridik som tvingar oss använda bankväsendet finns det heller ingen juridisk praxis som tvingar aktörerna på marknaden att genomföra transaktioner med exempelvis en medborgare som inte skafat sig ett bankkonto eller kreditkort. I vilken exakt form en (ut)betalningen måste ske regleras ej av den övergripande lagen i de flesta fallen där pengar byter händer.

Dessa två omständigheter – att man inte är tvingad till att använda banken samtidigt som ingen är tvingad till att göra affärer med dig om du inte gör det – är ett tydligt exempel på hur samhällets utövar ett socialt tryck även över självaste administrationen av våra tillgångar. På papper finns det inget tvång och alla sägs vara fria att agera hur de vill. I praktiken är det en omöjlighet utan att bli förkastad.

Detta icke-formella tryck kommer öka när det monetära systemet är digitaliserat. Makten att förvalta våra egna tillgångar som pengar i våra egna händer försvinner. Vi kommer aldrig kunna ha en viss summa pengar på oss, hemma i lådan eller nergrävd i trädgården. Våra pengar kommer inte längre vara våra i samma omfattande mening som de är i det nuvarande. Vi kommer inte kunna vara deras förvaltare även om de tillhör oss. Vi kommer inte längre ha dem i det egenrumsliga. Våra tillgångar kommer alltid förbli förvaltade av en helt annan part som antagligen kommer vara en kommersiell aktör som enbart finns för att den vill plocka ut en vinst.

2. Integritet

Det egenrumsliga innebär inte bara att man har en handgriplig makt över sina pengar. Det är också synonymt med det privata. Pengar i fysisk form som man kan ha i sina egna ägor har en positiv egenskap om man är en frihetsförespråkare och sann liberal: De är icke-positionerbara i det rumsliga. Varken stat eller näringsliv vet var du man pengarna, eller om man över huvud taget fortfarande har dem alls. Fysiska pengar är inneboende ospårbara. Våra transaktioner är fortfarande vår egen angelägenhet idag i den mån vi väljer att nyttja denna rätt till ett privatliv.

När de fysiska pengarna avskaffas kommer både stat och företag (t.ex. banker) att ha full insyn i varje individs privatekonomi. Allt, vartenda ett öre, kommer alltid vara redogjort för. Pengar kommer sällan behöva spåras i och med att all rörelse de gör kommer nedtecknas automatiskt. Den informationen och de slutsatser man kan dra om varje persons köpmönster, konsumtionsvanor, privattransaktioner m.m. kommer man i sin tur att kunna använda till diverse olika ändamål.

3. Abstraktion

Fysiska pengar har en fördel att lätt kunna uppfattas när man väl håller dem i handen eller ser dem på ett bord framför sig. De flesta verkar tycka att det tar emot mer att betala en summa om de tvingas göra det med riktiga pengar, till och med om de redan har pengarna på sig, än om de ska betala samma summa med ett kreditkort. Om det stämmer kan förklaringen vara att vi är mindre ekonomiskt medvetna, mindre rädda om våra pengar, om pengarna är abstrakta siffror på ett konto än om de är fysiskt manifesterade framför oss.

Med kortet är medborgaren alltid redo att spela sin rolls om konsument och olja hjulen lite till för de som sitter i toppen. Konsumtionsflödena kan forsätta ostört så länge det finns något kvar på våra konton. Häri ligger ännu en faktor som påverkar abstarktionsgraden: Människan behöver inte ens stanna upp längre för att fylla på med nya kontanter. Stoppet – tvånget att avbryta eller rent av planera sin konsumtion för att säkerställa att man har kontanter på sig – fungerade förut som en brytningspunkt i konsumtionstransen. Denna trans, skapad av utstuderade marknadsförare, bör helst aldrig brytas om kapitalet ska få som det vill. Det yttersta målet är att folket ska befinna sig i en ständig konsumtionsdimma, alltid redo att handla något som antagligen är helt meningslöst. Folket kommer p.g.a. sin inpräntade materialistiska ha-mentalitet frivilligt att slösa pengar och tvinga sig själva att arbeta för att sedan skaffa nya pengar för att än en gång kunna konsumera. Kortet förlöser abstraktionen.

Cirkeln är sluten. Kuggarna snurrar på högvarv. Hamstern springer lydigt i hjulet ännu en dag och ser blott en skugga på väggen intill där det en gång fanns vidsträckt grönska, sådan som hamstrar längtar till. Den springer. Ovetande om att den digitala tidsåldern bara börjat.