ständiga tillgängligheten

I takt med ett ökat utbud av teknik & tjänster samt sjunkande priser p.g.a. utvecklingen och konkurrensen av desamma, har det blivit väldigt lätt för gemene person att vara tillgänglig dygnet runt.

Det första steget var de billiga mobiltelefonernas inträde på marknaden. På samma ställe befinner man sig än idag, fast i mer sofistikerade former: Borta är den tjock tegelstenen som såg ut som en fjärrkontroll från 1980-talets glansdagar – inne är den “smarta” telefonen som är tunn, designad, har en bra batteritid och som kan göra allt möjligt från att låta användaren ringa till sina vänner till att ta bilder, spela, fungera som en GPS eller bankdosa. ^[1]

Det andra steget var den sociala förändringen. Den tar utgörs av flera komponenter, varav de mest uppenbara är att:

• offentligheten accepterar ringsignalerna istället för att bedöma dem som störande.
• medborgarna lärs att alltid ha sina telefoner med sig istället för när det verkligen finns ett reellt behov.
• …och slutligen att folk alltid ger respons när de väl blir kontaktade.

Det få verkar ha förstått, och kanske minst av alla de generationer som är födda & uppvuxna med mobiltelefonin, är att det inom loppet av endast 5-10 år har skett en social revision som går långt bortom den inverkan internet haft på det sociala umgänget folk emellan.

I och med att det numera är fullt normalt att varje person besitter en egen mobiltelefon & därför förväntas ha den på och laddad med pengar/abonnemang krävs det av samma anledning att man ska vara tillgänglig merparten av dygnet. Denna förvänting är numera en del av vardagen. Den har blivit en norm.

arbetet

Att det ställs ökade krav på individens tillgänglighet märks både inom den privata sfären av människors liv såväl som på arbetsplatserna där cheferna numera ser det som självklart att man tänker ta deras samtal oavsett om man är på semester, det är helg eller man har slutat för dagen. Chefens röst ljuder vart man än är och gränsen mellan ens privatliv och arbetsplats suddas ut ytterligare. Man förvandlas från civil och privatperson – en individ – till den anställde, som snarare är en enhet och en funktion. Man bär med sig chefens och arbetskamraternas långa arm i sin egen ficka, likt slaven som rör sig fritt genom att uppbära sina egna kedjor.

För individer som identifierar hela sitt vara med just sitt arbete och inte har ett liv för övrigt är det måhända ingen större förlust. För alla övriga torde det däremot vara en negativ utveckling:

• Man har något som i princip är en obetald jour och/eller obetald arbetstid: Varje gång man tar en kollegas/chefs samtal eller på något vis gör något enkom p.g.a. ens arbete så arbetar man de facto. Varje sådan minut bör man rimligtvis få betalt för om man inte trivs med att jobba gratis för att göda arbetsgivaren än mer på bekostnad av ens eget slösade liv.
• Möjligheten att få vara ledig på ett psykologiskt plan och koppla av genom att få lämna arbetet bakom sig minskar: Bara att veta att ens arbete kan nå en kan ha en stressande inverkan eller framkalla oro för att ovanstående punkt ska bli fallet.
• Fritid växlas in till arbetstid: När man tar arbetsrelaterade samtal på sin sk. fritid försummar man ofta alla de som var del av den. Barn, partner, vänner o.s.v. får helt plötsligt finnas sig i att bli bortvalda för det “viktiga samtalet från jobbet”. Samhället lär oss därigenom att vi har vår främsta plikt mot våra chefer, inte mot våra söner/döttrar o.s.v. Vårt privata liv är tydligen något som vi ska se som sekundärt. Människans bästa faller bort till förmån för företagets bästa. Ens eget privatliv och den man är placeras efter den funktion man råkar fylla för företaget.

det privata

Inom det privata, vänner emellan, verkar det också råda ett ökat krav på individerna att de ska finnas där dag som natt. Om man exempelvis inte svarar på ett sms eller tar ett samtal på allt ifrån en timme till en – två dagar förväntas man förklara och ursäkta sig – som om man vore skyldig att hålla en vänskapsjour och som om man oftast borde vara redo att släppa vad man än sysslar med för att svara.Att svara har övergått från att vara något man valde om man ville till ett måste om man vill slippa sociala utredningar och problem.

I mångas fall går det än längre: För dem är det helt normalt att frivilligt sova med sina mobiltelefoner påslagna i samma rum för att kunna svara ifall någon skulle ringa dem mitt i natten. Det räcker alltså inte med att kånka runt på telefonen hela tiden medan de är vakna. De har lärt sig att den även ska finnas där när de är medvetslösa. Dessa individer är förkroppsligandet av den total tillgängligheten då de gör sig tillgängliga till och med då de är i ett omedvetet tillstånd och uppenbarligen är villiga att försumma sin egen sömn för att någon, vem som helst som råkar ha deras nummer, ska kunna anropa dem.:”( Visst finns det befogade fall där det kan tyckas rimligt. Dessa är emellertid inte ifrågasatta här. De som diskuteras är det faktum att många har det som rutin att sova med telefonen påslagen trots att de inte väntar på ett samtal.)”:

En av effekterna av den totala tillgängligheten inom den privata sfären är att den, precis som i fallet där man växlar in fritid till arbete, byter ut socialisation med en person framför en mot socialisation med en person i ett helt annat geografiskt rum. Den man umgås med “pausar” man. Istället tar man telefonsamtalet med dem andra personen. I praktiken umgås man inte med en människa så länge man är inne i ett samtal med en helt annan. För den som väntar på att ens vän ska bli klar med sitt telefonsamtal är det enkom ett slöseri med liv och ofta rent av en tristess. Här märks dessutom ett tydligt socialt skifte i normerna:

För inte så längesedan var det socialt oacceptabelt att välja ett samtal före en faktiska person som man umgicks med. Om man svarade i telefonen förklarade man snabbt & lätt för den som ringde att man skulle höras senare med motiveringen att man hade besök just nu (underförstått – “jag kan inte prata med dig nu för här är en människa som redan hade min uppmärksamhet innan du ringde och störde den och i de flesta fall har jag dessutom avtalat tid med personen”). Idag är det färre och färre som praktiserar denna forna tiders “artighet”. Att någon sitter i t.ex. ett femtonminuterssamtal framför en utan att ägna en minsta tanke åt vad som utspelar sig börjar snarare bli regel än undantag.

Ett nämnt problem är den tidsförlust som uppstår för den pausade parten till följd av den totala tillgängligheten i de privata sammanhangen. Numera har de flesta relativt breda sociala nätverk. Folks telefonböcker är späckade med nummer och namn på hundratals individer, både från det privata och deras skolor, arbeten m.m.^[2] Poängen är att det är väldigt troligt att någon ringer en när man umgås med någon. Hur hanterar man den situationen? Och varför så?

Varje gång det sker har man ett val: Ska man försumma personen man umgås med där på plats i x antal minuter, eller ska man försumma den som ringer och ta samtalet senare? Räknat på ett enskilt tillfälle verkar detta inte ha mer än en marginell betydelse och vara oväsentligt. Ser man det däremot över längre tid och börjat lägga ihop antal minuter, och kanske även fördelning, kommer de snart att hopa sig och bli desto mer intressanta. Att välja att avbryta socialisation med en vän som t.ex. gjort sig mödan att möta en på plats och som sätter en i primär fokus genom att ge en all sin uppmärksamhet och tid där och då för att ta ett telefonsamtal/sms/chatt/internetinlägg innebär i klarspråk att man värderar en persons tid/liv mindre än den andras. Även om det inte behöver korrelera till hur man värderar liven i deras helheter verkar det icke desto mindre säga något om hur man värderar dem i det givna momentet, ceteris paribus.

Den som pausas är den som värderas lägre där & då. Genom att sysselsätta sig med annan aktivitet visar man just sin outtalade men kristallklara värdering – “Jag tycker detta här är viktigare än att umgås med dig just nu.. åtminstone tills jag är klar med det”. Det behöver inte vara ett problem i sig, men blir det dessvärre i och med att den som pausas var den man utlovade sin tid till från första början i och med att man valt att umgås. :”(Här finns det en distinkt skillnad på att umgås med folk du bokat med och folk som våldgästar dig genom att oanmält besök och som du får stå ut med för att de bjudit in sig själva. Dem kan & bör du givetvis strunta i om du så önskar, för med dem är det snarare den omvända relationen som gäller – de värderar inte din tid och det du företog dig mer än sig själva och att du skulle släppa allt och rikta din uppmärksamhet mot dem när de råkar känna för det.)”:

Förutom den sociala nonchalansen och vad som verkar vara en nedvärdering av den andras liv (i och med att förlorad tid är ekvivalent med förlorat liv) har det troligtvis skett en förskjutning i planeringsförmågan och det långsiktigare tänkandet vänner emellan till följd av den ständiga tillgängligheten. Förr i världen bestämde man t.ex. tid, plats och datum för när man skulle ses. Sedan infann man sig där. Det kunde vara en dag eller upp till en eller flera veckor i förväg. Numera hålls allting snarare öppet in i det sista. Ingen bokar något om de inte verkligen känner sig tvungna, och människor tenderar att göra det mer sällan eftersom alla förmodas att vara ständigt tillgängliga för eventuell ombokning. På så sätt blir de mest triviala situationerna där man t.ex. ska komma överens om när man ska gå ut tillsammans något som det kommer krävas minst 2 – 5 samtal för innan det slutligen blir av. Summan av mumman är att det förmodligen bidrar till en tilltagande stress i vardagen.

tillgänglighetens räckvidd

Som den uppmärksamme läsaren redan insett är mobiltelefonin blott ett exempel som används i texten för att ge en klar praktisk anknytning till abstrakta tankar om socialisation, som även det är ett praktiskt fenomen i verkligheten. Det mesta som skrivits kan lika gärna och i varierande grad appliceras på chat, internetsidor, communities, e-mail, mms, sms, brev o.s.v.

Kort och gott allt som gör oss enkelt tillgängliga för och via kommunikation. I takt med teknikens framsteg ökar räckvidden och kravet på att man ska finnas tillgänglig. Ett exempel är att man kommer få koll på vart folk befinner sig via deras telefoners GPS. Ett annat, äldre, är telefonsvararmaskinen som man matade med band där folk kunde lämna meddelanden. Ett tredje samtida är den senaste generationens minidatorer och utbyggnaden av trådlösa och gratis nätverk inne i städerna/bussar/tåg som ger en ständig access till internet.

Tillgänglighetens räckvidd via tekniken har gjort att det ironiskt nog även utvecklats en digital identitet som delvis bygger just på en ökad tillgänglighet: Våra konton på diverse internetcommunities är ett sådant exempel. Finns man inte på communityt riskerar man att bli socialt eftersatt och ofta missa fester, bjudningar, viktiga som oviktiga händelser. Gör man sig inte tillgänglig på det existerar man, i en viss bemärkelse, inte längre. Det gäller att ställa sig till ständigt förfogande och finnas på “rätt ställe” digitalt. Rätt ställe är det som har störst skara medelsvenssonsanvändare: Emedan det var Lunarstorm en gång i tiden, är det numera Facebook. Istället för IRC eller ICQ, är det numera MSN-protokollet som gäller. Att inte finnas tillgänglig på rätt ställe är jämförbart med att ha en telegraf i fickan medan alla andra har en mobiltelefon – man kan varken nå dem eller bli nådd av dem. Effekterna är det vi sett och kommer fortsätta skåda: Digital migration. Perioder då nätmedborgarna förflyttar sig från en tjänst till en annan liknande, och centralisering av både funktion och kapital (t.ex. Google).

Att tekniken erbjuder oss fler sätt att kommunicera med oss leder med nödvändighet till eskalerande krav på individens tillgänglighet. Vi ska inte bara svara i telefonen, lyssna på röstmeddelandena, svara på sms, utan även på e-mail, facebookinlägg och chatmeddelanden. Ett tydligt exempel på medvetenheten om detta hos företagen har funnits länge hos bl.a. Sony-Ericsson som integrerat MSN Messenger i sina undermåliga produkter: Telefonen omvandlas till en chatklient och plötsligt är man än mer tillgänglig än utan den.

nödvändigheten

Den ständiga tillgängligheten är inte ett nödvändigt fenomen. Världen fanns och snurrade innan mobiltelefonin blev allmängods. Att alla är ständigt tillgängliga och att man själv kan ringa folk när man vill har givetvis många fördelar. Utan att förneka dem kan man dock samtidigt ställa sig frågan hur nödvändiga/viktiga/intressanta de flesta av våra samtal är och om det är värt att betala det pris som tillgängligheten erfordrar av oss.

Skulle man räkna efter hur stor andel av alla mobilsamtal som sker av andra skäl än enbart för att de är möjliga kommer man få ett gott underlag för att ifrågasätta utifrån vilka motiv vi gör oss själva ständigt tillgängliga eller kräver detsamma av andra. Sanningen är den att de flesta samtalen är av “vad-ska-vi-äta”-karaktären och är fullständigt funktionellt onödiga även om de i bästa fall kan tänkas fylla en social eller tidsfördrivande roll i våra liv. Följande tre kategorier står rimligtvis för en majoritet av all privat mobiltrafik:

• Vad gör/gjorde jag, vad gör/gjorde du…
• Jag glömde säga detta till dig då medan jag kunde för att jag visste att jag kunde ringa nu/slippa planera då…
• Nej, det var inget, jag skulle bara kolla läget…Alternativt: Är uttråkad och känner mig ensam trots att jag är mitt i centrum, jag kan inte prata med nya människor för de bits.

Vill man som medborgare alltid bära en extra sak med sig, betala för den och för abonnemang, för att kunna dryfta dessa viktiga spörsmål, vecka efter vecka, år efter år?:”(Med andra ord – tycker man det är värt att arbeta och tjäna pengar för att sedan slösa dem på detta.)”: Har man verkligen inget annat sätt att fördriva sitt liv på om merparten av all mobiltrafik avspeglas i nivån på den här typen av samtal? Kanske inte.

I denna texten kommer det inte läggas en värdering vid hur olika människor väljer att tillbringa sina liv även om det intellektuellt verkar vara ett sorgligt öde som går mänskligheten till mötes om frågorna verkligen skulle vara befogade. Det de däremot ämnar lyfta fram, utöver klassiska existentiella filosofiska frågor á la “vad är meningen med livet”, är för vad vi gör oss ständigt tillgängliga inom det privata. Priset vi betalar har vi redan tittat på. Hur börjar man resonera om man även undersöker vad vi egentligen får ut av att alltid göra oss tillgänglig?

individualistisk funktionalism

Den totala tillgängligheten genomsyrar samhället, och gör det i störst utsträckning hos dem som aldrig beaktat eller upplevt alternativet – att leva i en värld där man själv dikterar när, hur och var man gör sig tillgänglig för andra människor. Dagens normer är att man ska socialisera med så många så möjligt så ofta som möjligt även om det sällan problematiseras varför människan plötsligt har fått ett sådant behov.

Det verkar nästan som om socialisationen och nätverkandet fungerar statushöjande i de sociala sammanhangen. Finns man inte överallt riskerar man att “missa något”. Det verkar vara bättre att vara närvarande via fjärr-socialisationen på bekostnad av den man har framför sig än att låta bli. En förklaring till detta kan vara att man via fjärr-socialisationen kan nå massor av de andra som gjort sig tillgängliga via samma kanaler. Ytterst kokar det ner till en fråga om 10 till 100 låtsaskompisar i digital form, må det vara röst, bilder eller text, ger en mer utbyte än en enda riktig människa som man har framför sig. Socialisationen har sålunda omvandalts till en människobuffé: För att någon ska välja dig från bordet måste du lägga dig där – göra dig tillgänglig bredvid alla de andra varorna.

För nuvarande är det en generationsfråga. När de två äldsta generationerna dör av kommer revisionen vara fullbordad och samhället har då normaliserat den total tillgängligheten, om det rent av inte redan skett i stor mån.

Vad som är tydligt är att ens existens och identitet i viss mån verkar påverkas av bl.a. hur tillgänglig man gör sig. Som en tänkande varelse måste man ställa sig frågan varför – vilka skäl har man för att frivilligt ställa upp på de nya normerna och den revisionen som skett? Bör man omfamna den eller förkasta den? Blir man intvingad i något man egentligen tar avstånd ifrån? Eller har revisionen medfört mer gott än ont i det stora hela?

Att man gör sig tillgänglig är dessvärre inget som uppskattas längre eller något som vittnar om ens generösa natur i fråga om ens eget liv och tid. Det är inget val i realiteten även om det oftast beskrivs som ett sådant av folk. Ens tillgänglighet tas för given i samhället, just för att det är den nya samhällsstandarden och den norm framtida medborgare kommer rätta sig efter. Den som bryter normen genom att t.ex. inte ha en mobiltelefon eller aldrig/sällan svara i den o.s.v. kommer snabbt att beskrivas som ett problematiskt inslag.

Det är har nämligen underförstått blivit ens plikt mot samhället att alltid finnas där när någon försöker nå en. En sådan plikt innebär undantagslöst en allvarlig inskränkning av den individuella autonomin. Vår rätt att själva styra över vår vardag och hur vi förfogar över våra liv krymper onekligen till och med i de helt privata sammanhangen som följd att vi alltid finns tillgängliga.

1. ^[1] Telefonen har utvecklats till en minidator som duger till långt mer än tidigare och har samtidigt ersatt handdatorn.Att människor fortfarande säger “telefonen” när de i själva verket åsyftar en dator i fickformat som har en inbyggd telefon är allt jämnt av vana och teknisk okunnighet. Fler och fler användare använder datorns telefoni i en mindre utsträckning än alla de andra funktionerna den erbjuder.) ↩
2. ^[2] Paradoxalt känner egentligen de flesta knappt någon alls i sin telefonbok, men vi kan låta det ämnet bli avhandlat i framtiden. ↩