heliga livet & biståndet

omsorgens skådespel
Medan folk lever i total misär i något obskyrt u-land och slåss för sin överlevnad på en daglig basis skiter omvärlden fullständigt i dem. De får en summa i bistånd från NGO:s, FN och liknande, och man varken hör eller ser något om hur människorna där dör bort i allt ifrån diarré och HIV till svält och deras arbetsvillkor på industrigolven. Deras lidande är ingen nyhet. Att de dör som flugor är ingen nyhet. Att ingen bryr sig eller heller ingen nyhet.

Plötsligt sker en naturkatastrof. Abdula och Kajsa ligger fastklämda någonstans. Ett helt samhälle har raserats. Folk dör i vanlig ordning, men på mer fantasifulla sätt och i en mer koncentrerad omfattning. Fler dör samtidigt, och plötsligt har vi en nyhet – att 100 000 dör under betongblock är intressantare än att de gör det av svält eller andra skäl som är direktrelaterade till vad som sker i landet. Plötsligt bryr sig alla. Folk springer på gator och torg och samlar pengar. Galor hålls med kända artister. Kungligheter pratar i TV, politiker skakar hand. Alla är storartade medmänniskor och vi sjunger “we shall overcome” och gruppkramas. Katching och pengarna är på väg.

Det är inget dåligt. Tvärtom. Beundransvärt. Och vi förtjänar slå oss på bröstet och utropa hur barmhärtiga och snälla vi är, och sedan kan vi fortsätta lyxkonsumera & miljöförstöra med ett gott samvete. Det besynnerliga är matematiken:

Om inte naturkatastrofen skett skulle landet fått x i bistånd. Nu sker en naturkatastrof. Landet får x + y i bistånd, där y är alla extrapengar som vi plötsligt kan avstå ifrån och som vi vill bistå dem med. Om detta stämmer innebär det alltså att vi, en helt vanlig dag när det inte är en pågående naturkatastrof i landet, ger dem mindre än vi kunde gett dem.

Någon kommer invända att naturkatastroferna är exceptionella omständigheter som gör att landets behov av bistånd ökar, och att vi därför bistår mer. Det stämmer. Det är inte den tanken som kritiseras. Det som framhålls är att naturkatastroferna visa hur mycket vi egentligen skulle kunna avstå av våra egna pengar i det långa loppet om vi bedömde att någons situation var så allvarlig i deras vardag som vi bedömer den när det är en naturkatastrof.

liv bara för livets egen skull
Jordbävningar, tsunamis och andra naturkatastrofer visar oss att Europa, trots att det är en sekulär kontinent, ser på liv som heligt, något som har ett värde i sig självt och som är värt att rädda till varje pris. Vi har fått lära oss att livet är och åtminstone bör vara okränkbart. Det heligförklaras via det värde man lägger i det även om de flesta av oss inte skulle vara religiösa. Det ironiska i sammanhanget är vart rationaliteten tagit vägen.

Om man förespråkar bistånd och känner sig som en filantrop torde man fråga sig varför man tycker mer synd om någon under ett betongblock och i en jordbävning, när exakt samma person fram till dess levt sitt liv i ett skjul, utan vatten och avlopp, utbildning, jobb, sjukvård o.s.v. Skulle momentet under betongblocket och det faktum att den individen dör därunder inom några dygn som ett resultat av en naturkatastrof vara mer värt att undvikas än ett helt liv som en medelmedborgare i ett u-land?

Naturkatastroferna och den ytliga välvilja som västvärlden visar till följd av dem vittnar om en naiv uppfattning som allt jämnt verkar finnas kvar i bl.a. den europeiska mentaliteten: Allt liv är värt att räddas. Allt liv är värt att levas. Och framför allt – vi har gjort vår plikt när vi räddar en människa från döden.

Det är häri det etiska hyckleriet ligger och som lyfts fram kanske tydligast av utilitarismen: Vi är, om vi ska döma utifrån våra kollektiva ansatser i samband med naturkatastroferna, långt mer intresserade för huruvida någon lever över huvud taget än under vilka villkor den lever. På en individnivå agerar västvärlden i regel mer aktivt för att rädda liv istället för att göra dem värda att leva. Vi är mer intresserade av att personen kommer ut från rasmassorna än att den har ett drägligt liv utanför dem.

Det är en given förutsättning att någon måste leva till att börja med för att man vid ett senare tillfälle ska kunna höja kvaliteten på det livet. Med det sagt återstår fortfarande det faktum att de mer välbärgade nationerna & deras folk inte tar samma ansvar för att göra det jämfört med det brinnande intresse man påvisar när det gäller att rädda individer från döden.

Som en rest från kristendomen finns tanken om livets helgd kvar och präglar den västerländska värdegrunden. Den traumatiserar aborter, nedsläckningen av koma-maskinen, eutanasin, självmord och avleder vår uppmärksamhet från livets innehåll till en fråga om livets existens. Vi prioriterar därför kvantitet och inte kvalitet.

Av en händelse är denna form av medmänsklighet och värdegrund en alldeles utmärkt konstruktion som passar in perfekt i ett kapitalistiskt system där man fortfarande låtsas bry sig om människan. Genom att bara nöja oss med att satsa på existensminimumsbistånd och acceptera att den är vissas (läs merparten av världens) lott i livet kan fokusen fortsätta att ligga på oss själva och vår egen välfärd. Vi har åkt på myten om att lyckan kan köpas för pengar, och trots att vi sedan länge är förbi en objektivt sett dräglig materiell levnadsstandard fortsätter vi att uttrycka den tron genom vår överflödeskonsumtion. Den måste fortsätta ostört.

Valet mellan den senaste datorn, tv-apparaten eller chartern till lyxhotellet och att avstå det där till förmån för behövande runt om i världen är lätt. Vi väljer oss själva. Och emellanåt gör vi en punktinsats i samband med en naturkatastrof som råkar vara på tapeten.