bla bla bla
1975 pendlade 18% av folket till ett arbete i annan kommun än den de bodde i. 2004 var motsvarande siffra ca 30%. Den aktuella siffran ligger på över en miljon personer som rör sig över kommungränsen.:”(Högskolestudenter är troligtvis ej inräknade i siffran.)”: Om detta, samt mycket mer, kan man läsa i SOU 2007:35. Där framgår exempelvis att pendlingstiderna inte ökat, medan sträckorna vi åker är längre. Vidare skriver man att de lokala arbetsmarknaderna försvinner & att de regionala växer. Vi är mest benägna att pendla när vi är mellan 20 – 30 år, män långdistanspendlar dubbelt så ofta som kvinnor, ju högre utbildning man har desto mer sannolikt är det att man pendlar och utlandsfödda svenskar pendlar mindre än inhemskt födda.
Förklaringarna för dessa intressanta fakta kommer bara redovisas i korthet då de redan framgår i rapporten:
- När vi är i början av vår karriär är vi yngre och således mer desperata att komma igång.
- Kvinnor finns oftast i den underbetalda kommunala sektorn och är fortfarande de som har hand om hem & barn och blir mindre rörliga av det skälet.
- Högutbildades lönesättning förklarar deras villighet till att röra på sig. :”(Åtminstone i de enda yrkena som gäller om man vill få status/pengar i samhälle, vilka är någon form av naturvetenskapligt förankrad forskare, läkare, jurist, ingenjör, ekonom eller psykolog. Blir man något annat är det tough luck, för då blir en timme av ens liv allt mellan dubbelt till tjugo gånger mindre värt än någon av dessa yrkesutövande personers.)”:
- Invandrare som är i Sverige är mer benägna att flytta än svenskar, vilket förklarar varför de saknar behovet av att pendla. Det varvat med att de i vilket fall som är drabbade av en större arbetslöshet p.g.a. diskriminering och i vissa fall av praktiska skäl så som språkfärdigheter.
Som väntat är man från staten och de akademiska institutionernas håll förhållandevis okritiska till pendlingen. Bl.a. prisar man den som en “betydelsefull jämviktsskapande mekanism på en väl fungerande arbetsmarknad” och har således ett borgerligt perspektiv på den.:”(Flyttning och pendling i Sverige, Bilaga till 3 Långtidsutredningen 2008, s.95)”: Av den anledningen finns det skäl att problematisera pendlingen från ett frihetligt perspektiv och att uppmuntra till en omformation av samhället av följande skäl och i riktlinje med det som kommer föreslås istället:
miljö, energi & hälsa
Varje dag spills stora mängder energi på att frakta människokroppar från en punkt till en annan enkom för att de ska ta sig till sin arbetsplats eller studieort. Detta påverkar miljön negativt. Vidare skulle den energin kunna användas till något mer samhällsförbättrande istället för den direktdestruktiva verksamhet den går till för tillfället. Genom att satsa mer på att förankra samhällena lokalt istället för regionalt och nationellt får vi en lägre energiförbrukning. Vi kan ha arbetsplatserna nära oss istället för att placera dem i regionala knytpunkter. Vi kan ha flera småhandlare i centrum och i våra kvarter istället för att behöva åka motorvägen till stormarknaden och det senaste shoppingcentret man kan gå vilse i. Vi kan arbeta mer hemifrån i de fall det låẗer sig göras istället för att sitta i en kub framför en dator.
Oftast kan vi kan cykla och promenera istället för att alltid vara beroende av en allt tätare och mer komprimerad infrastruktur som lotsar oss runt. Finns arbetsplatserna nära oss kan vi ta oss dit på egen hand i de flesta fallen. Det är en vinst för inte bara miljön och energifrågorna, utan även för folkhälsan. Den psykologiska effekten torde också infinna sig av att man får mer tid över att vila och att lägga på nöje eller annat.
Ett totalförbud mot pendlingen eller kraftiga slag mot kollektivtrafiken är inte nödvändiga. Det är snarare tvärtom, att de som verkligen har behov av kollektivtrafiken och infrastrukuren av diverse skäl skulle kunna få den finansierad via t.ex. skattemedel och att kollektivtrafiken i sina nya former skulle kunna vara fri, men riktad åt just de som har ett faktiskt behov av den.:”(Det minsta samhället kan göra om det inte kan erbjuda sina invånare ett existensberättigande – mat, kläder och tak över huvudet – genom skapa möjligheter för sina invånare att få arbeten lokalt är att betala deras resor. I viss mån görs detta redan, men långt ifrån den omfattning som är rimlig från folkets synvinkel.)”:
livskostnaden
Att pendla tar tid. Tid är emellertid inget annat än en relativ måttenhet på skeenden. Att det tar tid att pendla är bara en omskrivning för det man inte vill att folket ska inse – att vi betalar med vår hårdaste av valutor – vårt eget liv. Varje gång man pendlar bör man därför lägga till livskostnad till den monetära resekostnaden (pris för månadskort, bensin etc). Ens livskostnad utgörs av bl.a. ens livsmarginalförlust, som är allt du kunde gjort just då istället för att pendla.
Livskostnaden är central för förståelsen av den reella kostnaden som pendlingen för med sig för individen. Emedan pendlaren eventuellt kan tjäna igen sina utlagda kronor för resan och likväl gå i vinst, kan den aldrig tjäna igen förlorat liv.:”(Någon som inte är uppmärksam här kommer poängtera att man genom pendlandet och det jobb man gör där och då kommer kunna få mer fritid i framtiden istället. Det kan stämma, men kritiken missar vad som framhävs av undertecknad – att matematiskt förlorad tid alltid är förlorad. Det är också vanskligt att uttala sig om hur ens karriär och arbetsmarknaden m.m. kommer se ut i framtiden. Tidsoptimisten verkar därför ha mer att förlora än vinna på sin attityd, i synnerhet då arbetsregionerna fortsätter växa i takt med den tilltagande pendlingen, vilka båda föreslår att rörligheten på markanden är här för att stanna och dessutom växa. Skulle man dock ändå vara säker på att pendlingen leder till ‘intjänad tid’ i längden kommer denna delen av diskussionen se annorlunda ut. I verkligheten verkar de flesta pendlare inte ha den långsiktiga garantin eller något som ö.h.t. pekar åt att de skulle tjäna in liv genom att slösa extra mycket just nu, där ett “just nu” kan röra sig om väldigt långa perioder om man alls har lyckats skaffa sig ett jobb.)”:
Den tid pendlaren förlorade på att pendla hade gått förlorad i vilket fall som, kan man resonera. Tiden står inte stilla för att man inte färdas till sitt arbete, kan det tyckas. Trivialt, och helt korrekt. Frågan är dock ej om en person “åldras snabbare”, mer eller mindre, för att den pendlar. Frågan är vad den kunde gjort istället för att frakta sin kropp under den tid som pendlingen tog. Frågan är om inte den personen fakiskt blir berövad just liv som kunde använts till något helt annat. Svaren varierar, men sannolikheten att de flesta människor inte skulle valt aktivitet x före pendlingen, oavsett varför de väljer x, är inte särskilt hög. En rationell person kommer inte att pendla om den kan uppnå samma eller likvärdiga mål utan pendlingen.
Emedan en pendlare kanske arbetar ungefär lika många timmar som en icke-pendlare, är pendlarens arbetsdag längre än icke-pendlarens. Längre arbetsdagar innebär mindre tid för rekreation. Fritt översatt: Pendlarna löper en påtaglig risk att inte få lika många eller lika omfattande tillfällen då de själva förfogar över sina liv. Den enda gången det sker, i den mån det är möjligt alls, är just när vi har en fritid.:”(I begreppet fritid räknas för de flesta människor inte tid för bl.a. följande fenomen in – laga mat, skaffa mat, diska, städa, reparera prylar, återlämna böcker, köa osv osv. Fritid måste samtidigt förstås helt subjektivt och skulle kunna innebära vilken aktivitet som helst trots att det finns generella mönster bland folket och sannolikt även en rätt homogen uppfattning i vår kultur.)”: Pendlar man slösar man därför liv. Man gör det i onödan, för samhället måste inte se ut som det gör. Att det ser ut som det gör och i princip tvingar en att pendla beror dels på folks allmänt icke-reflekterande inställning till deras livssituation, samt att någon måste göra något för att förändringar ska kunna ske. Inom en parlamentarism invaggas vi att lita på att våra kära folkvalda politiker ska rädda dagen, men är man inte full av den tilltron skulle man kunna börja agera själv i sann demokratisk anda.
makt
Pendlingen är en fantastisk mekanism som drygar ut folks dagar än mer än vad våra arbeten redan gör. Om man inte är knäckt för att man fick gå upp i ottan för att pendla eller av att man jobbade hela dagen, så kan man åtminstone alltid bli det på vägen hem från arbetet.
Eftersom vi betalar med tid för pendlingen har vi mindre tid över när vi kommer hem en helt vanlig dag. Vi är i många fall tröttare och mer orkeslösa, delvis p.g.a. pendlandet, än vi hade varit annars. Denna orkeslöshet bidrar till att vidhålla den redan etablerade demokratiska apatin hos medborgarna. Pendlingen är ytterliggare en kanal där vår energi försvinner rakt ut i tomma intet istället för att tillvaratas.
Folk som är trötta fem dagar i veckan när de kommer hem har inte tid att tänka på ideologi, partier, politik eller gräsrotsaktiviteter. De kan omöjligen finna tiden eller orken att på allvar sätta sig in i något som rör dem lokalt eller som rör samhället i stort. Med andra ord berövas folket en möjlighet till att fortsätta att utvecklas som individer, samtidigt som de ej ges en chans att vara med och utveckla samhället. Pendlingen är sålunda ett anti-demokratiskt element som bör förkastas, liksom allt annat som gör demokratin mer svåråtkomlig och fjärran för den vanliga medborgaren.
När medelsvensson kommer hem vill den bara få maten framtrollad och allt annat fixat och i bästa fall hinna bli fördummade av tv:n eller växla några ord med eventuell partner och/eller barn. Även om pendlingen inte är den enda mekanismen som gör folk till drönare och mer lättkontrollerade av etablissemanget bidrar den på ett uppenbart sätt att behålla den rådande situationen och utarma medborgarna på energi och liv – att ta ifrån dem deras visioner och drömmar genom att inte ge dem ett andrum till att vara samhällsförändrande. Pendlingen är måhända en pusselbit av många, men den läggs gång på gång i ett komplicerat rutnät och bidrar till den färdiga bilden som visar oss de lurade.
objektifiering
Som om inte det redan redovisade är nog med tecken på ett folkförakt finns det även en något subtil och svårfångad objektifieringsprocess förankrad i pendlingen:
Medan det ej fanns en utbyggd infrastruktur fanns det inte heller pendling. Det enda som fraktades var varor, råmaterial etc. Man har en arbetsplats, och tänker sig att den har ett inflöde och utflöde. Inflödet är arbetskraften och materialen, utflödet är det som produceras, oavsett om det är en vara eller tjänst. I det kapitalistiska systemet betraktas människan i produktionsprocessen som vilken vara som helst. Human resources, humankapital, arbetskraftsresurser är förskönande omskrivningar av vad vi som arbetar – oavsett jobb – betraktas som: Vi är råvaran, som har förädlats genom utbildning, och som vår arbetsgivare köper.
Håll i åtanke att köp och sälj-begreppen är vilseledande när man diskuterar arbetskraften, för de har en underton av frivilliga transaktioner. I realiteten finns det inget som helst “frivilligt” med att arbeta. Man är tvungen till det, och man är tvungen att göra det på marknadens villkor – inte sina egna – för om man inte gör det tar kapitalet livet av dig genom att neka dig mat och husrum, och staten gör detsamma om du inte är beredd att ro så att svetten lackar, till vilken lön som helst, i vilken situation som helst, på vilken ort som helst.
Att vi förväntas vara beredda att pendla, att samhället kan kräva det av oss genom arbetsmarkandspolitiken och att pendlingen är accepterad som något normalt av allmänheten bidrar till att vi behandlas just som varor. Och en vara har inget liv. Inga önskemål. Den är blott ett objekt. En vara är utbytbar mot en annan. En vara är något som används för att åstadkomma något annat, och fattas ett egenvärde. Den är värdelös i sig själv, men samtidigt värdefull i den mån den kan nyttjas av sin ägare.
Som arbetare uppfyller vi samtliga av dessa kriterier. Därtill pendlas det av oss: I långa prydliga köer ställer vi upp för att få gå av eller på tunnelbanor, tåg och bussar. På ringlande vägar ska vi köa och köra på tomgång för att vänta på vår tur, att få bli den där varan. Vi beter oss som robotar, och är, från alla relevanta perspektiv för kapitalismen, ekvivalenta med sådana.
I ett samhälle där man har en sådan ordning försvinner det grundläggande intresset för individens möjligheter och behov. Det centrala är inte ett mänskligt samhälle. Det centrala är inte människans, alltså vår, frihet. Det centrala är ett där en så fri marknad som möjligt kan skapas så att de i toppen kan tjäna så mycket som möjligt på bekostnad av alla under dem och så att vi kan bli högproduktiva som möjligt.
Ett objekt har inget behov av rekreation. Vi som arbetar behöver därför inte fritid, speciellt inte om man själv är så dum i huvudet och finner sig i en situation där man pendlar och därigenom minskar sin fritid. Genom pendlingen gör vi oss till råvaran på det löpandet bandet. Vi dansar efter deras pipa. Och ju längre vi är beredda att pendla och ju mer benägna vi är att pendla, desto fler är vi som konkurrerar om samma jobb, och desto lägre löner kommer vi oundvikligen att få av just det skälet. Pendlingen kostar oss alltså inte bara liv, den kostar oss även monetärt och leder till färre materiella tillgångar än om vi hade haft samma arbete med lägre konkurrens.
Att acceptera ett samhälle som inte bara utgår ifrån pendlingens normalitet utan även uppmuntrar till en sådan och försöker vidareuteckla den är detsamma som att acceptera ett samhälle som inte sätter medborgarnas intressen först.
förändring
Av en outgrundlig förklaring agerar samtliga som om ordningen är förutbestämd och som om det skulle vara orealistiskt att förändra den. “Vaddå… hur ska det bli om man inte pendlar?” Den typen av frågor kommer antingen från människor som helt saknar en analytisk förmåga och fantasi, eller av personer som aldrig försök begagna dessa förmågor till att börja med. Det finns väldigt många sätt att inordna världen på utan att den aktivt söker utöka pendlingen.
Individer måste inte pendla. Företagen har heller inget behov av att ha en pendlande arbetskraft egentligen. En mindre rörlig arbetsmarknad är inget problem för någon annan än ledningen. Pendlingens existens är till övervägande del på en ekonomisk fråga, och inte en om lokal kompetensbrist.
Att företag tvingas etablera sig där kompetensen finns är inget märkvärdigt. Det är fullt jämförbart med att gruvföretag inte kan etablera sig på en ö där det inte finns malm utan bara växer bananer. Ur ett företagsekonomiskt perspektiv är pendlingen guld värd för att den för med sig så många fördelar vinstmässigt. I ett samhälle som prioriterar just genererandet av vinst och kapital före sina medborgare är därför pendlingen försvarbar och den kommer beskivas som “nödvändig” och normal, när den i själva verket är varken eller. Pendlingen är enkom en bieffekt av vinstintresset.
I ett frihetligt socialistiskt samhälle däremot är det vi, det vanliga folket som utgör 99% av sveriges population, som är i centrum. Det är företagen och deras form som ska anpassa sig efter oss och våra villkor. Inte vi efter deras. Ett av dessa villkor är att vara människa. Det är också därför som företagen, som är påhittade entiter utan vare sig känslor eller person, aldrig kan prioriteras före människorna.
Som människor föds vi med vissa behov. Pendlingens avskaffande och en mer lokalt förankrad arbetspolitik ger oss mer liv över att tillgodose dem, och att dessutom göra det utan statlig inblandning. Kostnaden av omställningen bärs inte av den stora massan i längden, utan av kapitalisten som antingen kommer göra en mindre vinst eller tvingas flytta verksamheten.
De lokala arbetena ger oss en chans att använda det extra tillskottet liv som frigörs till att engagera oss i det politiska, att värna om demokratin, att bli samhällsmedvetna och politiska djur, till skillnad från de medvetslösa lealösa kuggarna vi är idag. Pendlingens avskaffande krymper kapitalisternas vinster, men berikar det vanliga folkets genom att ge dem tillbaka en del av vad som går förlorat varje normal arbetsdag – en del av deras liv, och en chans att få något vackert ut av det.
(Och..ehrm… om hon fanns vore hon märklig – hon kan ju när som helst säga upp sig och slippa, och istället hanka sig fram som arbetslös eller inta en liknande tjänst annanstans om hon ångrar sig.)
Erik 2009.11.19
Hej igen. Vad klokt du tänker!
Själv när jag den kanske naiva tanken att vi borde sluta definiera oss med våra arbeten och istället se oss som tänkande och kännande varelser. Tänk vad kul det vore att gå på en fest och få frågan Vad dagdrömmer du om? Eller kanske, vad är meningen med ditt liv? istället för Jaha, vad jobbar du med då? Som att det skulle definiera hela ens person? Dessutom, skulle man inte definieras som sitt jobb kunde man ju ta fler andra och “knasiga” jobb… om det nu bara är en försörjning vilken som helst. Istället för att vara det som Definierar Hela Ditt Liv. Nåväl.
Jag tycker det är lite spännande att du kallar dig frihetlig socialist, ty själv vill jag tro att jag är socialliberal. Av det lilla jag har läst av dina alster är det mycket jag kan hålla med om, både i problemformuleringar och slutsatser. Det jag inte alltid håller med om är dina analyser av kapitalets roll här i världen. Jag verkar nå mina slutsatser utifrån nån form av personlig lyckokalkyl, där flödet av pengar och makt inte spelar så stor roll som vad gör mig till en gladare och mer harmonisk människa. Resultatet blir dock, som sagt, ofta det samma. Pendla mindre, lev mer lokalt, döva dig inte med konsumtion, se och försök nå ut till dina medmänniskor, tänk och fundera, sluta rovkapitalisera.
Nu kan det ju hända att skillnaderna i våra ståndpunkter är större än vad jag förmår att inse. Men jag känner igen mig i en hel del som sagt.
För att förstå mig själv lite bättre och få mer perspektiv på mig själv tänkte jag helt fräckt fråga om du vill säga något om din bakgrund.. Hur det kommer sig att du är/blev socialist med en frihetstwist, och inte liberal med en socialistisk touch, som jag själv? Vilka tankar har du tänkt, vilka stadier har du gått igenom… och lite så. Jag vet egentligen inte exakt vad det är jag frågar efter… men jag kanske förstår frågan om jag får ett svar.
// Erik